Detta skrev jag då min son valde att anmäla mig till socialen

Ett monster i mitt hus

Jag kände inte igen varelsen som stod i min hall.
De långa armarna fäktandes samtidigt som hans ojämna stämma skrek ut att jag förstört hans liv. Den ojämna rösten fortsatte skrikandes att jag var en ovärdig förälder och att hans far borde använt kondom för 16år sedan. Detta kom mig att påminnas om en liten gosse som jag fött fram 16 år tidigare. Ett litet vackert barn som jag och den kondomlöse fadern kramat luktat på och läst godnattsagor för. Denne lille guldklimp som kom att förändra hela mitt liv till det jag trodde då, det bättre. Nej nu står varelsen där och skriker något som är långt ifrån kolikskrik och febergråt.
När jag ser monstret så blir jag påmind om Lisa Marklunds Röda Vargen då hon beskrev en liknande varelse för ”Valpig”, detta skulle jag aldrig i min vildaste fantasi våga framföra i denna situation. Nej monstret kräver ”respekt”. Annars kommer den med en hel arme socialsekreterare och anfaller nästa gång. Jag blir lite, lite rädd socialsekreterare? Det är inte titeln som skrämmer mig utan professionen som klingar bekant i mina öron, det är just det som jag studerar till, kommer jag då att ingå i monstrets arme och gå till attack mot stackars värnlösa människor?
Monstret kräver rättvisa skriker han innan han går in i min sons rum och stänger in sig. Kvar står jag och ser på de stora kängorna som han lämnat kvar i hallen, storlek 45. Jag tar upp dem och känner inuti om de är fuktiga, inte för att jag har en läggning för fotsvett, men jag tycker lite, lite synd om monstret och vill ställa kängorna i skotorken så att han i varje fall har torra fötter om han ska tåga till kommunen och skaffa sin arme´. På väg till skotorken tittar jag på kängorna och tycker att det är lite synd att de inte är så vattentäta som jag trott. Jag kunde annars seglat ut på de sjuhaven med den katamaran dessa par kunde ha utgjort.
Jag hör inte om skotorken fungerar ordentligt, det dånar från min sons rum. Jag misstänker att monstret tagit mina gamla CD-skivor och nu testar min psykiska styrka om att kunna behålla lugnet. I forskningen pratar man om etik i vetenskapliga experiment, men inte ens Milgram skulle gå så här långt.
Monstret har konstiga rutiner, stänger av musiken sent och hans stora hasande steg hörs på neder våningen kl 11.00 dagen efter, jag antar att han vaknat. Han hasar sig uppför trappan till ovanvåningen. Jag bestämmer mig för att inte låtsas om situationen. Ungefär som när jag var liten och inbillade mig att det fanns ett monster under sängen, jag gick på dagen hela dagen i mitt rum, lekte och sjöng. Jag visste men tittade aldrig. Men då mörkret föll så insåg jag att monstret fanns han var där, under sängen. Och då skrek jag gällt på Mamma och Pappa.
Jag kom nu på, denna lördagsmorgon att använda samma försvarsteknik, jag små sjöng och plockade undan efter familjens frukost. Jag tänkte att jag kunnat närma mig monstret med att väcka honom då familjen skulle äta frukost, men varför väcka den björn som sover?
När jag sjunger så känner jag mig mystiskt observerad, jag ser mig runt i köket och möter monstrets blodsprängda blick. Jag blir skräckslagen. I samma stund som jag blir till is så väser monstret :- Du sjunger jävligt dåligt…..Tur för min överlevnad att jag slutade sjunga i samma stund som jag upptäckte hans blick. Annars vet man aldrig hur denna morgonen hade slutat.
Nu får det fan i mej vara nog, värker det i mitt huvud. Tror han att han bara kan ta sig in i mitt hus och börja bestämma? Nej, här ska det finnas regler som innebär att även monster ska rätta sig efter dessa. Jag testar hans psyke med att börja sjunga lite lätt för att öka tonläget till det ljusare, bit för bit. Jag hör ett morrande från monstret, men fortsätter modigt. Tills resten av de boende ber mig att sluta. Monstret sitter kvar och jag slutar att sjunga…

Monstret kom aldrig med sin arme av socialsekreterare. Nej, vi jag och den kondomlöse blev kallade till dem istället. Vi hade ej uppfyllt våran plikt som föräldrar hade monstret meddelat socialsekreterarna. Jag och den kondomlöse satte oss ned mittemot de allvarliga myndighetsutövarna. Jag tänkte på Goffman och vilken roll jag skulle spela i denna scen. Jag beslutade mig för den moder som jag var till mitt barn som jag inte sett på ett par veckor. Jag satte mig in i den tilltänkta rollen och övertalade mig för att lyckas att monstret i denna scen var min son. Den kondomlöse hade självklart inte läst om Goffman utan satt stressad med en flackande blick och visste inte hur han skulle bete sig.
Monstret började tala med en mogen stämma – Att han tyckte att hans mamma skulle lita på honom. Jag som intagit mammarollen i denna scen sa då att vad denna diskussion lett till i hemmet hade gått ut på att monstret önskade få tillåtelse att dricka alkohol. Socialsekreterarens ansikte förvreds i en grimage.
Monstret fortsatte obehindrat utan att lägga märke till det som skedde i myndighetsutövarens ansikte. -Om hur sextonåringar har möjlighet att få ett större ansvar enligt föräldrabalken 6§.
Myndighetsutövaren höll med monstret att ett sådant ansvar finns visst som vi jag och den kondomlöse skulle se till att uppmuntra. Hon fortsatte med att förklara att detta ansvar som att
Städa sitt rum, klippa gräsmattan och sätta på en diskmaskin klarar en sextonåring absolut av.
Nu inträffade något som jag var helt oförberedd på. Monstrets ansikte förvandlades till ett hål. Ett stort hål öppnade sig vid munhålan och öppnade sig till ett stort hål hakan lade sig ned och vilade mot bröstet. Och han blev tyst. Jag ville le, då jag förstod att förvandlingen tillbaks till människa höll på att ske, men hejdade mig då jag kom att tänka på 70-tals filmen Hulken och hur frustrationen hos monstret över att se min lycka kunde vara starten till ännu en förvandling och att den röda färg som tidigare visat sig i monstrts ansikte i stället skulle inta en grön nyans.
Efter en stund slöt sig hålet och monstrets ansikte började att förändras till någon som jag en gång känt. Det lilla barnet som jag ammat och sjungit för, han som växte upp och blev en stor kille. Han satt där nu bredvid mig på en av de kommunala stolarna som funnits inom kommunen sedan början av 80-talet. Jag kände mig jublande glad. Men valde att avvakta sedan rollen jag spelade inte fick tappa masken eller göra något för sluthastat. Scenen var ju inte slut ännu och mycket kan ändras. Men allteftersom slutscenen närmade sig ju mer fann jag det tidigare monstret som den son jag trodde att jag aldrig skulle få återse. Han satt där bredvid mig, livslevande.